Artikel i HT 9 okt 2018

 9 okt 2018

Han lämnade nazismen och våldet – nu stöttar han unga i utanförskap: "Hat föder bara mer hat"

När den viktigaste tryggheten försvann ur Christian Jeppesens liv fyllde han tomrummet med våld, alkohol och rollen som frontfigur i ett nazistgäng. En våldsam misshandel blev till slut vägen ut ur det destruktiva livet och i dag är Christians mål att stötta ungdomar i utsatta situationer.

Christian Jeppesens år inom naziströrelsen har lämnat djupa spår av skuld och skam. I dag vill han stötta ungdomar för att de inte ska halka in på samma bana.

Christian Jeppesen var under flera år en frontfigur i den nynazistiska rörelsen Blood and Honour i Skåne. Det var en tillvaro kantad av våld och misstro till samhället, innan allt till slut omkullkastades och han tog avstånd från allt han tidigare trott på.

Det var inte övertygelse om de nazistiska värderingarna som drog in honom i rörelsen. Det var inkluderandet i en gemenskap där han kunde kanalisera känslorna av utanförskap och av att samhället inte bryr sig.

Och det är just den känslan som Christian menar att vuxna har ett ansvar att prata med unga om.

– Många har ett stort behov av att synas och har svårt att prata om sina känslor, och där är det väldigt lätt att ge andra skulden, säger han.

Nu ligger projektet Tillsammans, i samarbete med ABF och författaren Sanna Nova Emilia, i startgroparna. Med det hoppas Christian på att kunna jobba med elever i Hudiksvalls skolor för att förhindra utanförskapet, som för honom själv ledde till stora konsekvenser.

Läs mer: Christian var nazistledare: "Jag bröt ihop totalt – vad hade jag gjort?"

Idag bor Christian Jeppesen i Hudiksvall och är resurspedagog och föreläsare. Han har berättat om sitt liv och sina handlingar många gånger. Under onsdagskvällen var det återigen dags att beskriva skammen, skulden och de smärtsamma händelserna som han har i bagaget, men också om drivkraften och viljan att hjälpa ungdomar, då han bjöd in lärare och föräldrar till föreläsning på Näsvikens skola.

Christians berättelse börjar i Skåne, med en mamma som insjuknade och dog i cancer, då ingen frågade hur Christian mådde. Du är ju 20 år, det här klarar du själv, fick han höra. Med en dålig självkänsla och uppfattningen att samhället inte bryr sig fanns ingenting kvar att leva för.

- Det gick så långt att jag försökte ta livet av mig. Tack och lov så misslyckades jag men jag hade min skeva bild av samhället kvar. Jag började intressera mig för fotboll, men inte för matcher eller att själv spela. Jag kanaliserade mina känslor genom att slåss - och jag slogs med alla. Kom det en pappa med sina två söner i fel matchtröja så gav jag mig på honom, berättar Christian.

Vid ett matchtillfälle uppmärksammades hans ensamhet av en grupp nynazister, som bjöd in honom i gemenskapen.

– Jag såg att de tillhörde den nynazistiska ideologin, men det spelade ingen roll. Jag hade så dålig självkänsla och brydde mig inte om vad jag gjorde. Till en början pratade de inte om sina värderingar och åsikter, utan frågade hur jag mådde och om varför jag var själv.

Med en obefintlig självkänsla och en misstro till samhället blev naziströrelsen en väg för Christian Jeppesen att kanalisera sina känslor.

Christian blev en i gänget och steg snabbt i hierarkin genom att vinna respekt efter allt grövre saker han gick med på att utföra. Till slut hade han blivit en frontfigur för en öppet nynazistisk och våldsideologisk rörelse, Blood and Honour. Han fick i uppdrag att rekrytera ungdomar in i gruppen.

– Det är så enkelt. Det var bara att gå till en ungdomsgård eller en skola och se de enskilda ungdomarna, ibland så unga som 14 - 15 år, som var själva. Och att få dem att känna sig sedda.

Ungdomarna användes, precis som han själv, som så kallade "fotsoldater" och fick ofta ta smällarna när polisen var Christian på spåren. Han övertalade de som ännu inte var straffmyndiga att ta på sig skulden med löften om att det inte skulle leda till något straff.

– Men det blev ju rättegångar, de blev dömda och omplacerade. Det kommer att följa dem hela livet att de har varit högerextrema. Jag fortsatte att ställa till det för mig själv och inte minst för andra.

Christian berättar att nazistgruppen samarbetade med bland annat Sverigedemokraterna och Nordiska motståndsrörelsen och samvaron handlade till stor det om vit makt-musik, propaganda, alkohol och våld.

Själv började han missbruka alkohol och efter att han hamnat på sjukhus efter att ha blivit svårt misshandlad vid två tillfällen började han ifrågasätta vad han höll på med.

– Det blev kaos. Jag hade ingenstans att ta vägen och kunde inte gå tillbaka till det gamla gänget. Det enda alternativet var att gå till polisen och erkänna allt jag har gjort.

Läs också: Emerich Roth överlevde förintelsen – besöket väckte känslor: "Skrämmande vindar som blåser"

Till slut hamnade Christian hos Säpo. Där fick han konfronteras ett av sina offer, en man han med sina stålhättor sparkat sönder hälsenan på, för att sedan hoppa med all sin kraft mot mannens höft.

– Han kom in i förhörsrummet i rullstol. Det var tyst och till slut ställde jag frågan jag var tvungen att få ur mig, om han kunde förlåta mig. Han svarade: Hur fan skulle jag kunna förlåta, du har gjort mig rullstolsbunden för resten av mitt liv?

Den skammen och skulden bär Christian Jeppesen på för resten av livet, men i dag är han fast besluten för att använda sina erfarenheter för att arbeta med ungdomar i utsatta situationer och miljöer.

Om det var enkelt att rekrytera unga in i nazistiska grupper när Christian Jeppesen var aktiv i rörelsen så har det sedan dess uppstått en ny arena som är svår att komma åt.

– Sociala medier är ett gissel. NMR har sin sida där de sprider enormt mycket propaganda och falska nyheter. Därför är det så viktigt att resonera med ungdomar om källkritik i skolorna, att låta dem konfronteras med sina förutfattade meningar och att de får prata med vuxna om sina känslor.

– Vi har stora problem i samhället idag, inte minst med NMR här i trakten. Alla pratar om att man ska bemöta dem negativt, att skrika och skälla på dem för att ta avstånd. Men jag tror på det en person en gång sa till mig: Hat föder bara mer hat. Kärlek föder bara mer kärlek. Visst ska man motdemonstrera och ta avstånd, men vill man verkligen komma åt det måste man engagera sig i enskilda individer.

– Man kan inte bara stå och säga att du är dum i huvudet, utan i stället kanske fråga hur personen mår.

Det var den frågan han aldrig själv fick då tryggheten försvunnit och självkänslan var som lägst. Förutom från naziströrelsen.

 

Lovisa Hassner

0650-35562lovisa.hassner@mittmedia.se